Skapad av & Inlämnad under Underrättelse.

Mallorca har så många vackra stränder som är värt ett besök och de flesta stränder håller mycket hög standard. Har du möjlighet så rekommenderar vi dig att hyra bil och åka runt ön för att hitta just dina favoritplatser. Nedan kan du läsa om några som vi tycker om att besöka och som även klassas som några av de populäraste på ön.

Es Trenc

En favorit är Es Trenc som sträcker sig flera kilometer med vit sand och turkost vatten. Klassas många gånger som Mallorcas vackraste strand eftersom den ligger inom ett naturskyddat område där inte hotell har kunnat etablerat sig. Var där i tidigt på morgonen för att lättast hitta parkering. Ett besök hit är ett måste.

Alcudia  – Playa de muro 

Denna vackra strand passar perfekt för barnfamiljen. Vattnet är långgrunt och kristallklart. Denna strand sträcker sig mellan Alcudia och Can Picafort och därför finns det gott om plats, så här är det inte ett måste att vara tidig på plats. Här kan du hyra solstol och du har närhet till restauranger.

Illetas 

Söker du en mindre strand men i närheten till Palma så ska du definitivt besöka Illetas. Var dock där tidigt på morgonen då badplatsen är mycket populär och brukar bli full efter ett par timmar. Vattnet här är helt fantastiskt. Många svenskar åker gärna hit och blir allt mer populärt för varje år.

Cala Formentor

På norra sidan av Mallorca finner du Cala Formentor, en strand som sträcker sig ca 1 km och är ca 8 meter bred med vit fin sand och turkost vatten. Omgiven av tallskog och berg är det den optimala platsen för avkoppling. Här finns även vattenaktiviteter att utföra för den som vill vara något mer aktiv.

Playa de Palma

Vill man inte behöva åka så långt eller ta bilen så finns Playa de Palma som ett alternativ. Med buss tar det cirka 20 minuter och det är smidiga stopp i närheten av stranden. Playa de Palma är stranden som ligger mellan Can Pastilla och El Arenal. Vill man ha lugn och ro bör man hålla sig närmre Can Pastilla och för den som söker lite mer strandparty bör ta sig till delen närmre Arenal. Här är vattnet oftast mycket klart och det är en bred strand så det finns gott om plats. Det finns vattenaktiviteter att utföra och solstolar att hyra. Restuaranger finns längs med stranden. Passar bra även för barnfamiljer som vill vara nära till alla faciliteter

Skapad av & Inlämnad under Underrättelse.

Som jag diskuterade i en tidigare blogg kan det finnas biologiska, organiska och oorganiska ämnen i vattnet. I dricksvatten (kranvatten eller mineralvatten) skall det inte finnas biologiska eller organiska ämnen. Det som skiljer vatten från vatten är de oorganiska ämnena, mineralerna. Några ämnen finns i större mängd, andra finns i mindre mängd och ytterligare andra vill vi helst skall vara helt borta.

pH

Grundläggande för vattnets egenskaper, både som dricksvatten och för annat hushållsbruk, är dess pH. Önskvärt pH för dricksvatten är ca 5 – 6, svagt surt. Förr hade regnvatten detta pH, men förorening av luften (med svaveloxider och kväveoxider) har ändrat detta så att regnvatten i dag har pH mellan 3 och 4. Denna försurning är också orsaken till att regnet förstör antika marmorstatyer och får metallkonstruktioner att rosta bort snabbare än förr.

Hårdhet

Kalcium och magnesium De ämnen som finns i större mängder i vatten (både vattenledningsvatten och mineralvatten) är salter, mest karbonater och bikarbonater, framför allt av kalcium och magnesium. Det är dessa salter som gör vattnet hårt, vilket innebär att tvål och tvättmedel ger kladdiga utfällningar (och att mer tvättmedel går åt), och också att kokkärl och kaffebryggare får beläggningar av kalk på insidan. Hårdheten hos vatten varierar mycket både mellan kranvattnet på olika orter och mellan olika mineralvatten. Hårdheten märks också på vattnets smak. En del klassiska mineralvatten är mycket hårda med karakteristisk smak, de lokala på Mallorca något mjukare. Om man vill ha hårt eller mjukt vatten beror på användningen. Om man vill ha vattnet för att dricka är det en smaksak vad man föredrar, en del vill ha den karakteristiska smaken hos ett hårt mineralvatten t ex från Marienbad eller Vichy, andra föredrar mineralvatten med lägre hårdhet. Det är alltså inte godtyckligt vilket mineralvatten man väljer.

Skall man använda vattnet för att koka kaffe eller te bör man använda mjukt vatten eftersom kalcium- och magnesiumbikarbonat, som är något lösliga i vatten, vid kokningen omvandlas till motsvarande karbonat som är mycket svårlösliga. De faller ut och lägger sig som beläggning på insidan av kokkärl och bryggare (pannsten) och förstör dessutom smaken hos framför allt te. Hårdheten kallas på spanska ”mineralización”, för te och kaffe skall man välja ”mineralización debil” eller ” mineralización muy debil”.

På många orter på Mallorca är vattenledningsvattnet hårt och ger beläggning redan efter kort tids användning. För att få bort den från grytor och bryggare koka upp vatten med ett par teskedar citronsyra som bildar komplex med kalken och låt stå nån timme för att lösa upp beläggningarna. Citronsyra finns att köpa på apoteket och är mycket billigare än ”avkalkningsmedel” som har samma funktion.

Järn kan finnas i vatten i stora mängder. Det är ju egentligen ett nyttigt mineral, men det ger vattnet en gulbrun färg som gör vattnet mindre attraktivt. Dessutom kan mycket järn göra känsliga magar oroliga. Vi får i allmänhet i oss tillräckligt mycket järn genom maten, i synnerhet om vi då och då äter blodkorv eller andra slaktprodukter. Däremot har spenat fått ett oförtjänt gott rykte som järnkälla, spenat innehåller inte mer järn än andra grönsaker, d v s rätt lite. Mineralvatten (och kranvatten) bidrar alltså inte märkbart till vårt behov av järn. En av de tillåtna modifikationerna av mineralvatten är att ta bort järnet för att därmed ta bort den bruna färgen.

Alltid giftigt

Utom järn, kalcium och magnesium finns ett stort antal andra ämnen i mindre mängder i vattnet, både i ledningsvatten och i mineralvatten. Många ger viktiga tillskott och kan vara av stor betydelse, också sådana som i större mängd kan vara giftiga. En del av dem får vi bara från vattnet vi dricker. Det finns emellertid några som är farliga och inte har någon känd funktion i kroppen och som därför måste undvikas i allt vatten vi dricker: kvicksilver, bly, arsenik, kadmium och radon.

Kvicksilver är en unik och vacker metall, men dess kemiska föreningar är mycket giftiga. De lagras upp i kroppen och skadar tarmar och njurar. Det användes förr i tandamalgam, termometrar och för tekniska ändamål, har nu förbjudits utom i lågenergilampor. Kvicksilvermalmen cinnober är ovanlig och risken att det kommer därifrån till vattnet är låg, men kvicksilver släpptes ut i stora mängder bland annat med avfallsprodukter från papperstillverkning. De sista anläggningarna för tillverkning av klor och lut där kvicksilver ingår i processen håller nu på att stängas efter en politisk långbänk.

Bly har sedan forntiden använts för olika tekniska ändamål, bland annat för vattenledningar och för taktäckning. Bly ger svåra skador på nervsystemet, njurarna, hjärt-kärlsystemet samt skadar fortplantningsförmågan.

Bly är en biprodukt vid framställning av silver, bland annat i Sala silvergruva.

Blyförgiftning orsakas bland annat av bly i marken. Mycket av detta bly kommer från blytillsatserna som användes under lång tid i bensin. Vi sprider också ut mycket bly i miljön i samband med jakt: mängden bly, mest med tillskott av arsenik, från blyhagel och kulor från jaktgevär är så stor att det är oroande ur hälsosynpunkt. Stora delar av det fällda villebrådet blir också blyhaltigt, och stora delar invid kulans väg måste tas bort och kasseras. Kulorna och haglet kan inte samlas in och ligger i markerna och korroderas långsamt så att blyet kommer över till marken. Det stannar i marken under mycket lång tid och går långsamt över till grundvattnet.

Bly användes förr för tillverkning av rör till vattenledningar, långt in på 1900-talet. Utlösningen av bly från vattenledningar är begränsad så länge vattnet i ledningarna är kallt. Därför blev detta inte åtgärdat förrän under senare delen av 1900-talet på många orter, och det finns fortfarande platser i USA som har de gamla blyrören kvar i vattenledningarna. Kommunal snålhet gör att arbetet med att ersätta blyrören har gått långsamt i låglöneområden och bly anses medverka till att barn från dessa områden intellektuellt ligger under sina jämnåriga från rikare områden.

Ytterligare en orsak till blyförgiftning är målarfärg: blyvitt användes för målning av hus fram till senare delen av 1900-talet och barn som lekte i hus där målningen flagade och tuggade på allt, inklusive avflagnad färg, blev förgiftade.

Ett annat sätt att bli blyförgiftad: ett engelskt par gjorde en semesterresa till ett låglöneland. På marknaden köpte de kaffekoppar med mycket vacker dekoration. De använde dem till sitt frukostkaffe varje dag. Så småningom började nervskador göra sig påminda. En komplicerad utredning visade att dekoren på kaffekopparna innehöll bly som löstes ut i så stora mängder att det engelska paret blev skadade för livet. Andra med nervskador har säkert inte insett att deras vackert målade porslin är orsaken till deras skador.

Arsenik är ett berömt gift för giftmord till exempel i berättelser av Agata Christie. De allra flesta arsenikförgiftningar är lyckligtvis oavsiktliga, framför allt orsakade av arsenik i dricksvatten eller mat.

Berömda är arsenikförgiftningarna genom tapeter omkring år 1900: arsenik ingick i gröna tryckfärger för tapeter. Färgen var något flyktig, så de som bodde i rummen andades in giftet. Tidigare innehöll tryckimpregnerat trä stora mängder arsenik, som kom ut i naturen och därmed till dricksvattnet när träkonstruktionerna revs och trät eldades upp.

Kronisk arsenikförgiftning tar sig uttryck i hudförändringar, hjärtsjukdom och cancer.

Arsenik i vattnet är på många håll i världen (lyckligtvis inte här) ett stort problem, arseniken finns naturligt i marken och berget och löses ut i vattnet.

Kadmium: lyckligtvis tas kadmium upp dåligt av kroppen utom hos personer med järnbrist. Det förstör bland annat njurarna. Största delen av det kadmium vi får i oss är från färgämnen, framför allt i plast (gamla plastgrejer med gul eller röd färg är misstänkta). Till vattnet kommer kadmium framför allt genom okontrollerad gruvdrift och genom att uppladdningsbara batterier kastas i soporna och sedan kommer ut i luften genom sopförbränning, därefter till vattnet genom regn.

Radon: I början av 1900-talet använde en del tillverkare av mineralvatten försäljningsargumentet att vattnet ”innehöll naturlig radioaktivitet”. När alla blev medvetna om farorna med radioaktivitet försvann argumentet och förhoppningsvis också radioaktiviteten (radonet kan lätt tas bort från vatten genom att bubbla luft genom det).

Nyttigt i små mängder, farligt i stora

En del ämnen som vi får i oss genom vattnet är nyttiga, eller till och med livsnödvändiga, i små mängder men mycket farliga i större. Det gäller till exempel koppar, zink, selen, koboltFluor i små mängder ger starka tänder, men i större missfärgar det tänderna (dental fluoros). Hälsokällor med svavelväte har ett mindre antal anhängare, som tror sig bli friskare och sundare av stanken (det luktar ruttna ägg). Svavelväte är ungefär lika giftigt som blåsyra, men ingen blir i hemlighet förgiftad med det, stanken är alldeles för stark. Det har aldrig slagit igenom i buteljerat mineralvatten. Jod är nödvändigt (annars får vi struma) men det får vi nuförtiden genom joderat bordssalt.

Varken nyttigt eller skadligt

Sulfat i stora mängder kan sätta fart på magen (karlspadersalt), men finns sällan i stora mängder i vattnet. Silikat (kisel) finns i allt naturligt grundvatten, men är alltid så svårlösligt att det vi kan få i oss genom vattnet är försumbart och ofarligt. Aluminium är mycket giftigt för kroppen, men det tas inte upp av normal mage eller tarm, därför måste man bara ta hänsyn till det i vatten för dialysbehandling.

Från behållaren

Mineralvatten, med eller utan kolsyra, köper man vanligen i en flaska, i plast eller i glas. Ingen av dessa behållare är helt fri från påverkan på flaskans innehåll. I plastflaskor kan plast läcka ut i vattnet, men det är så små mängder att man kan glömma dem (1).

Antimon är giftigt men ingen allvarlig hälsofara i ett modernt samhälle, så som de fyra uppräknade i avsnitt Giftigt. Namnet sägs härleda sig från att munkar under medeltiden som använde antimon i sina alkemiska experiment dog på kuppen (anti monk). Antimon används som legeringsmetall, för keramik- och glasindustrin och som katalysator (i mycket små mängder) vid tillverkning av polyetylentereftalat (PET i petflaskor, terylen och dakron i textilier) (2). Man har därför gjort studier av mängden antimon som blir utlöst från PET-flaskor. När det gäller dricksvatten ligger de högsta halterna på någon procent av WHO:s högsta tillåtna (3). I fråga om fruktjuicer låg halten långt över WHO:s rekommendation för dricksvatten, men den rekommendationen gäller ju inte för fruktjuicer (4).

Läckage från vanliga vita, gröna eller bruna glasflaskor är silikater av natrium, kalcium och järn i så små mängder att de är försumbara. Glasflaskor med röda, violetta, blåa eller andra brokiga färger kan säkert läcka något, men det är så sällan vi dricker sådant mineralvatten att det antagligen är försumbart. Bly läcker från glas och flaskor av flintglas, ett material som används för konstnärlig glasblåsning och glasslipning, men det finns så kort tid i kontakt med drycken att det inte borde oroa (flintglas innehåller ca 40% blyoxid).

Deklaration

En del av de viktiga ämnena får vi i oss till stor del genom vattnet. I en del fall ligger gränserna för hur mycket vi behöver och hur mycket som är skadligt så nära varandra att vi egentligen själva borde kontrollera hur mycket vi får i oss i vattnet. En del äter ju mineralsupplement, tabletter med olika viktiga mineral, men riskerar med det att få i sig för mycket och därmed få allvarliga biverkningar (selen i för stor mängd är till exempel mycket farligt). Deklarationerna om innehållet i mineralvatten är alltid mycket bristfälliga och ofullständiga, och dessutom sällan aktuella (sammansättningen ändras med tiden). Detsamma gäller ledningsvatten, där jag inte har sett någon information från vattenverket om vad vattnet innehåller. Vi kan lätt få fram hur mycket vi borde få i oss, t ex WHO:s Riktlinjer för Dricksvatten (5) eller FDA:s och EPA:s regler för vattenkvalitet (6), men att räkna ut hur mycket vi verkligen får i oss är svårare. Vi kan emellertid utgå från att tabletter med mineralsupplement utan kontroll snarare är en risk än en hjälp.

 

(1)  Food and Drug Administration: Guidance for Industry: Bottled Water Quality Standard: Establishing an Allowable Level for di(2-ethylhexyl)phthalate. Small Entity Compliance Guide.

(2)  World Health Organization: Antimony in Drinking-water, 2003.

(3)  Shotyk, William; et al.: Contamination of Canadian and European bottled waters with antimony from PET containers. Journal of Environmental Monitoring. 8 (2): 288–92 (2006).

(4)  Hansen, Claus; et al.: Elevated antimony concentrations in commercial juices. Journal of Environmental Monitoring. 12 (4): 822–4 (2010).

(5)  World Health Organization: Guidelines for Drinking-water Quality. Fourth edition, 2011.

(6)  Environment Protection Agency: Bottled Water Basics, 2006, med ytterligare källhänvisningar.

Dessa referenser (utom 3 och 4) finns tillgängliga på internet.

Skapad av & Inlämnad under Underrättelse.

22 Juni firar vi svenskar Midsommar, en högtid där sill och färskpotatis är vanligt på matbordet. Hur är det för oss som bor på Mallorca att fira midsommar? Önskar du att anordna en traditionell midsommar så är det absolut möjligt. I svenska matbutiken Brittvid, beläget i Santa Catalina eller på IKEA kan du hitta både sill och gräddfil bland annat. Under nästa vecka öppnar dessutom en ny butik ute i Illetas med just svenska matvaror så skynda fynda, då det brukar gå åt under dessa högtider. Vill du dessutom dansa runt en midsommarstång så anordnar svenska kyrkan detta och då tar du dig till Can Pastilla. Nedan finner du mer information.

Midsommarafton på stranden

Fredag 22 juni kl. 19.30

Vi firar traditionell midsommarafton tillsammans med SWEA på stranden Playa de Palma, ca 200 m från hotel Miraflores, c/  Xabex.  Där har buss 15 hållplats. Kommer du med bil så ta av från motorvägen vid avfart 8. Var och en tar med filt, mat och dryck samt blommor och löv för att klä midsommarstången som redan finns på stranden.

Alla är hjärtligt välkomna!
Ta med barn, barnbarn, mormor, farfar och hela familjen!

Anmälan senast den 18 juni till sweamallorca.anml@gmail.com

San Juan

Vill du fortsätta firandet av midsommaren så fortsätter det under helgen med den spanska traditionen som kallas San Juan. San Juan firas på stranden och lite senare på kvällen. Då möts vänner och familj för att ha en liten picknick, många grillar dessutom då det under denna dag är fritt fram. Vid 12-slaget går man ner till vattnet och badar, vanligtvis doppar de flesta fötterna. Men detta ska bringa tur och lycka inför kommande år.

 

Vi önskar er en trevlig Midsommar / San Juan.

Skapad av & Inlämnad under Underrättelse.

Mallorcas klimat är mycket bra för de flesta växter utom de rent arktiska eller tropiska arterna. Den torkperiod Mallorca har på sommarn måste kompenseras med rätt bevattning. Detta illustreras bland annat av att Mallorcas viktigaste näring, efter turism, är jordbruk, med en avsevärd export. På ön finns många botaniska trädgårdar med olika inriktning, alltifrån de med vetenskaplig aspiration inriktade på ett givet tema (t ex kaktusväxter eller alla Mallorcas vilda växter eller jordbruk i forna tider) till parker med viss botanisk vinkling eller rena naturreservat. För besökare med intresse för botanik finns det därför många platser att besöka, dessutom ofta mycket vackert planerade och angenäma för en promenad. Jag tänker då och då skriva blogginlägg om några av dem. I detta inlägg:

Marivent

Marivent är en stor villa med fantastiskt läge på en halvö i Palmabukten, omgiven av en mycket stor park med en del i fransk stil och en del i engelsk stil, allt kringgärdad av en hög mur. Den byggdes av Juan de Saridakis (1877 – 1963), en ingenjör av grekisk och egyptisk härstamning. Han skapade en stor förmögenhet i chilenska koppargruvor. När han flyttade till Palma 1923 var han mycket rik. Detta var inte vad han ville bli känd för utan som konstnär och konstsamlare. 1925 invigdes hans magnifika villa, där han bodde med sin familj och där han också hade sin konstsamling med över 100 målningar och över 1000 antika möbler. Efter Juan de Saridakis död 1963 donerade hans änka egendomen till Palma stad med förbehållet att den skulle öppnas för allmänheten som museum med mannens konstsamling. Så gjordes också till en början, men efter general Francos död beslöt myndigheterna att stänga den för allmänheten och upplåta den åt kungen som residens när han vistas på ön (flera veckor varje sommar bland annat i samband med den stora regattan Copa del Rey). Eftersom det är kungen som skall bo där har villan klassats om till palats.

Nu har man beslutat öppna den franska delen av parken för allmänheten under den tid kungen inte är där. Parken är planerad som konventionell fransk park. Statyerna i parken är av Joan Miró och det är en av parkens attraktioner. De har tagits från familjen Saridakis privata samlingar och var tidigare placerade på deras privata egendomar. En plan över parken är anslagen med angivelse av varje statys placering och namn.

Träden och buskarna är samma som används i de flesta medelhavsparker. Parken är en lugn och angenäm oas i en omgivning av modern stadsbebyggelse, och muren ger avskärmning från den omgivande bebyggelsen och från stadens buller.

En orsak till att jag vill klassa den som botanisk trädgård är att det vid parkens ingång finns en stor plan över parken där alla träd och buskar finns utmärkta med ett nummer. En lista över planen anger vilken art varje nummer motsvarar. Man hittar alltså inte någon skylt vid varje planta, så som i de flesta botaniska trädgårdar, men den som är intresserad kan på planen leta fram det vetenskapliga namnet på varje planta och också namnet på katalanska, spanska och engelska.

Ingången till villan och till parken ligger på Avenida Joan Miró i Cala Major. Det kan vara dåligt med parkeringsplatser invid så använd gärna bussen för att komma dit. Linjerna 3, 20 och 46 har hållplats (nr 67) utanför. På hemvägen gäller för buss 3 och 20 hållplats 92 en kort promenad i riktning mot stan på Avenida Joan Miró, buss 46 tar av på Carrer Saridakis, hållplats 908. Öppethållandet kan hittas genom sökning på nätet: Marivent har ingen egen sida men uppgifterna finns på många tidningars sidor.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Skapad av & Inlämnad under Underrättelse.

Rening av vattnet

Det vatten vi får genom vattenledningen eller i mineralvattensflaskorna i butiken är inte kemiskt rent. Det vatten i affären som kommer närmast att vara kemiskt rent är det som betecknas som destillerat och som är avsett för batterier, strykjärn och andra tekniska ändamål. Drick det inte! Det är visserligen inte så farligt som man hävdade förr, men slemhinnorna i mun och matstrupe mår inte bra av det.
 

Det närmaste till kemiskt rent vatten man finner i naturen är regnvatten en stund efter det började regna och innan det når marken. Förr använde man tvål för att tvätta håret och då rekommenderades det att använda sådant regnvatten för hårtvätten eftersom det var så mjukt att det inte bildades kalksåpor (olösligt kladd) i håret. Moderna schamponeringsmedel bildar inte kalksåpor så problemet har kunnat lösas utan komplicerad samling av regnvatten. Men också sådant regnvatten har drabbats av försurning: i stället för pH ca 5 till 6, som gällde innan vi smutsade ner vår miljö, ligger nu pH på ca 3,5. Orsaken är framför allt svavelsyra från förbränning av kol och olja. Det sura vattnet förstör arkitektur och konstverk och medverkar till att ämnen i jord och sten löses upp och det ändrar sammansättningen på vattnet, både grundvatten och ytvatten.

Hur väl de kommunala vattenverken lyckas med reningen beror till dels på vilka föroreningarna är. Rester från växter eller djur kan tas bort med rätt enkla processer. Svårare är det med bensin, diesel, brandskyddsmedel och oljor. Därför är man noga med att förhindra trafikolyckor, förbjuda biltvättar och verkstäder i de områden från vilka vattnet rinner till vattentäkterna. En mycket liten mängd bensin kan förstöra vattnet i en stor vattentäkt under lång tid. Man måste också vara mycket försiktig med att pumpa för mycket vatten från en vattentäkt så att vattnet rinner baklänges från havet: ett saltvattengenombrott kan förstöra en vattentäkt för mycket lång tid.

Det vatten vi använder, både ytvatten och grundvatten, innehåller alltid större eller mindre mängder andra ämnen även om vattnet är klart och ser rent ut. En del av dem är önskade, andra substanser är kanske inte önskade men gör heller ingen skada medan åter andra kan vara skadliga, åtminstone i större mängder. Vilka substanser det är beror på vad vattnet varit med om mellan regnet och leveransen. Även om vi inte ser dem i vattnet märks de som torkmärken när vattenstänk har torkat in på t ex glasytor.

Man kan dela in ”ämnena” i vattnet i biologiska, organiska och mineraliska (jag skriver inte föroreningar, en del av dem är ju mycket önskvärda).

De biologiska är svampar (mikroskopiska), alger, bakterier och andra. De flesta är helt oskyldiga och ofarliga men är ändå inte önskvärda i vattnet.

De organiska är en blandning av mycket olika ämnen: rester från nedbrytningen av växtdelar, djur och exkrementer, tekniska produkter som har kommit ut i naturen (motorbränslen, mineraloljor, tvättmedel, konstgödsel, växtskyddsmedel och annat).

De mineraliska är oorganiska föreningar, mest salter av olika metaller.

Vattnets vägar

När regnet träffar marken kan det rinna direkt till en bäck eller till en sjö. Detta vatten, ytvatten, innehåller inga mineralsalter men kan däremot ha samlat på sig biologiska och organiska föroreningar på vägen. Skall det användas för hushållsbruk måste det renas och desinficeras.

Regnet rinner också ned i marken. Under passagen genom jord och sandlager försvinner en del av föroreningarna, dels filtreras de bort och tas upp av sand, sten och jord och dels tas de upp av mikroorganismer i jorden och sanden. Grävda brunnar (privata) kan ofta ha bra kvalitet på vattnet, men det finns också avskräckande exempel på privata brunnar. Det finns alltid mikroorganismer i vattnet, men i bra brunnar är inga av dem skadliga. Om det finns coli-bakterier visar det att vatten från gödselbrunn eller liknande läcker in, och sådant vatten är odugligt som dricksvatten för människor och djur. Vatten från vattentäkter i lösa jordlager kan också användas efter vidare rening som kommunalt vatten. Framför allt om det finns sand i botten kan det bli mycket bra vatten och med hög kapacitet hos vattentäkten.

I de lösa jordlagren samlas vattnet i vattenådror där det rinner som i underjordiska bäckar vidare mot vattendrag eller mot sjöar eller direkt mot havet. En stor del av vattnet kommer ut i havet utan att ha kommit upp till markytan. När man förr grävde brunnar anlitade man män som man trodde ha magisk kraft, slagrutemän, att med sina grenklykor finna vattenådrorna där man sedan grävde sin brunn. Man berättade att grenar som hade skurits på våren när saven steg i träden var speciellt användbara, de var törstiga och drogs ned mot vattnet i marken. Det motsägs av att slagrutemän också med framgång använde slagrutor hopsnodda av gammal ståltråd. Framgångsrika slagrutemäns magi var snarast baserad på erfarenhet av hur vattnet rinner och på observationer av hur landet ser ut, var det finns olika sorters jord och var det växer olika växter (särskilt träd med djupa rötter) och vilka kullar och sänkor som kan tänkas leda vattenådern.

En del av vattnet rinner vidare genom berget. Vi tänker oss gärna att stenen är vattentät. Så är det inte, i berget finns både större och mindre sprickor ned till mikroskopiska porer. I sprickorna och porerna finns mikroorganismer som bland annat förbrukar biologiska och organiska föroreningar. När vattnet rinner genom berget löser det ut ämnen ur stenen samtidigt som vattnet renas. Vilka ämnen som löses ut beror på bergarten men de mineral som löses ut är till stor del salter (mest karbonat och bikarbonat) av kalcium och magnesium, vattnet blir hårt. Här på Mallorca består berget till rätt stor del av kalksten, och grundvatten här är oftast mycket hårt. Kalkstenen är rätt porös så att mycket vatten rinner ned genom klippan. I vissa fall där klippan är brant kan vattnet rinna ut ur stenen och bilda en mineralvattenskälla. I allmänhet måste man borra i berget och pumpa upp vattnet.

Varifrån kommer vattnet i vattenledningarna?

Vattenförbrukningen i ett tättbefolkat område som Mallorca är så hög att det är nödvändigt att använda vatten från olika ursprung: ytvatten, grundvatten från lösa jordlager och vatten i klippan. För att jämna ut tillgången på vatten över året mellan regniga och torra årstider samlar man under regnperioderna vattnet i stora cisterner, konstgjorda sjöar, där man kan hämta vattnet under torra perioder. Vattenledningsvattnet i de olika kommunerna är därför mycket olika, hårt och mineralrikt i Tramuntana, mjukare i kommunerna på slättlandet, och det ändras också under årets gång.

Kommunalt vatten och mineralvatten

Först och främst skall det påpekas att vattenledningsvattnet i alla Mallorcas kommuner är helt dugligt som dricksvatten. Många här köper ju mineralvatten på flaska som dricksvatten. Man gör det för att man tycker att det smakar bättre, inte att vattnet från vattenledningen skulle på något sätt vara hälsovådligt.

Vatten som vi dricker är viktigt inte bara för att fylla vårt behov av vatten utan också för att det innehåller många mineraler som är viktiga för vår hälsa. Med tanke på detta borde vattnets innehåll av olika mineral deklareras betydligt bättre. Detta gäller både vattenledningsvatten – jag har aldrig hittat någon aktuell analys av kommunalt vatten – och mineralvatten, där deklarationerna på flaskorna är usla. För det första är analyserna åratal gamla (om tid för analysen överhuvudtaget anges), för det andra täcker de bra ett fåtal substanser, ofta inte de viktiga

Skillnaden mellan ledningsvatten och mineralvatten är dels dess ursprung och dels dess behandling:

–       Vattenledningsvatten kan vara ytvatten, vatten från en vattentäkt i lösa jordlager eller vatten från berget eller en blandning som sedan har renats

–       Mineralvatten skall vara vatten som runnit ur berget, annars förtjänar det inte beteckningen mineralvatten. Vilken källa det är skall anges på flaskans etikett.

–       Vatten på flaska där källan inte anges eller som har behandlats på annat sätt än det som är tillåtet för mineralvatten kan kallas bordsvatten, dricksvatten eller rent vatten.

Vattenledningsvatten renas i speciella processer innan det kloreras för att få bort mikroorganismer (alternativa metoder finns). På Mallorca, liksom i de flesta städer i Västeuropa, används brytpunktsklorering. Vid denna tillsätts precis så mycket klor att det går åt, praktiskt taget inget skall vara kvar efter kloreringen. Klorlukt och -smak kan bero på att råvattnet innehöll kväveföreningar, som reagerar med klor till substanser med stark lukt. Detta är inte något stort problem på Mallorca, vattenledningsvatten har här ingen utpräglad klorlukt.

Mineralvatten skall rinna rent ur källan eller berget. Det skall inte kloreras utan renas genom filtrering genom membran som tar bort partiklar inklusive eventuella mikroorganismer. Utom denna filtrering får mineralvatten inte förändras utom i två avseenden: järn får tas bort och koldioxid (kolsyra) sättas till. Smaken och nyttigheten på mineralvatten är olika för vart mineralvatten, så pröva dig fram mellan olika vatten och för olika användningar.

Nästa blogg om vatten handlar om de olika mineralen i vattnet och om deras betydelse för vattnet och för dem som dricker vattnet.